Dessa personer väntar och väntar på lyckan som ska drabba dem SEN, utan minsta ansats till handling som skulle kunna skapa lyckan NU.⁠
⁠
Väntedvalan gör dem oförmögna att vara närvarande i stunden. ⁠Nuet blir för verkligt, för vardagligt, för plågsamt. ⁠Resultatet blir att ingen runtomkring heller kan uppskatta stunden fullt ut, eftersom den ändå aldrig blir lika bra som ”sen”. Och därför går de som väntar miste om livets mest magiska ögonblick.⁠
⁠
Genom åren har jag velat ruska om dessa personer och säga:⁠ ”LIVET PÅGÅR I DETTA NU, DU ÄR FAKTISKT INTE GARANTERAD NÅGOT SEN!”⁠
⁠
Inte som i att man måste maxa varje dag, utan bara att hur du spenderar dina dagar är hur du spenderar ditt liv.⁠
⁠
Är nuet så plågsamt och vardagen så grå att du måste fly in i dina dagdrömmar, då behöver du ändra på något.⁠ ⁠
Förändringen måste inte vara livsomvälvande.⁠ Det räcker med ett pyttesteg åt ett håll du bestämt.⁠

Bara gör något, medan du väntar.⁠

”Jag försökte umgås med mina jämnåriga, Defne, Murat och Yudum, men jag var oförmögen att anpassa mig till deras sätt att vara. De tycktes alltid vänta på något, att något hinder skulle försvinna – att en butik skulle öppna, att solen skulle förflytta sig eller att någon skulle komma tillbaka efter att ha varit och hämtat något. När de faktiskt tog sig för med något, som att ta ett dopp, äta lunch eller promenera någonstans, gjorde de det på ett frånvarande, halvhjärtat sätt, som om de ville visa att det bara var ett sidospår från den huvudsakliga sysslan, som var att vänta. Det enda de pratade om var när det som de väntade på skulle inträffa. Men när den saken hade inträffat tycktes ingenting förändras. Det provisoriska tillståndet var detsamma, de fann bara successivt ett nytt objekt.”

– Idioten, av Elif Batuman⁠

Vilka tankar väcker det här citatet i dig?

Berätta gärna under det här Instagraminlägget.